Mitt namn är Evelin Torh, fast mina nuvarande vänner kallar mig ”Rage”. Jag har alltid varit lite annorlunda, min ”gåva” var bara ett steg närmare fullständig förändring.

Jag bodde med mina föräldrar och min tvillingsyster på en fårfarm i delstaten Wyoming, den delstat med näst minst antal invånare i USA, strax före Alaska. Jag hade tre mil till skolan, men nog om det nu. Jag ska väl börja berätta om det intressanta med mitt liv.

När jag var 13 år var jag ute med fåren och Avaline, min fårhund, lite för nära ett av stupen. När jag satt där kände jag plötsligt hur marken började rasa under mig. Far hade lärt mig att man skulle dö smärtsamt om man höll sig kvar vid klippväggen så jag kastade mig ut i luften. Det var ingen vits att skrika, jag bara slöt mina ögon och hoppades allt var en dröm.

Plötsligt kände jag en febervarm hand slutas runt min och fallet slutade. Jag vände upp min blick och var då helt säker på att jag antigen drömde eller dött. Varelsen ovanför måste varit en dödsängel, hon var så vacker. Stora, korpsvarta vingar höll henne uppe i luften och hår i samma färg ramade in ett blekt ansikte med svarta ögon. Hon flög upp till klippan och landade en bit in på den där hon släppte min hand. Benen vek sig under mig och jag föll ner på knä. Hon var klädd i mörka jeans och långärmad, svart tröja med något som liknade en läderkorsett och kraftiga kängor. Vid ett bälte i midjan satt ett väldigt stort svärd.

”Är...är jag död...?” stammade jag fram till henne.

”Nej, då hade jag inte gjort mig besväret att rädda dig” svarade hon med en axelryckning. Då undrade jag om hon var helt frisk, med tiden lärde jag mig att det är så hon fungerar.

”Tack” sa jag lågt. Hon lyfte från marken igen med ett snett leende och jag följde henne med blicken tills hon försvann helt.

Vid middagen den kvällen förkunnade min kära mor att hon skulle ta med min syster till New york och shoppa. Jag frågade inte ens varför jag inte fick följa med, mor hade alltid föredragit Evelyn, min syster, mycket mer än mig. Kanske för att hon var vackrare och modellik, eller för att hon inte hade en obotlig ögonsjukdom. Mina ögon har alltid varit röda, de har ingen färg utan man ser blodkärlen. Och pupillen då. Föddes så, kommer dö så, om jag inte petar ut ögonen.

Detta skulle ske dagen där på. Jag och min mycket tystlåtne far skulle sköta gården ensamma i en vecka, inte för att dem två andra brukade göra så mycket. Det är ett hårt jobb att vara fårfarmare, klippa, valla, mata och så vidare.

Samma kväll satt jag på taket och tittade på stjärnorna, jag borde inte varit uppe på taket eller vaken för den delen men ingen brydde sig ju. Jag tänkte på den unga kvinnan från tidigare. Vem var hon? Vad var hon? Den typen av frågor snurrade runt i mitt huvud.